Statement

(In English soon.)

Det finns arkeologiska fynd, vävda i gobelängteknik, från vikingatiden. Tar man sig till Egypten kan man gå ännu längre tillbaka i historien. Röhsska museet i Göteborg har till exempel en liten vävd medaljong i sin samling av koptiska textilier, ett mansporträtt i gobelängteknik. Guldmannen är från 250 – 400 e.Kr. och vävd med ull och guld på en linvarp.

Jag har frågat mig om de här omständigheterna är viktiga ur ett konstnärligt perspektiv. När jag i slutet av sjuttiotalet trevande började utforska gobelängtekniken hade jag ingen tanke på historia och kulturarv, det intresset har väckts senare. Jag var bara så oerhört inspirerad och påverkad av samtida konstnärers vävda bilder med starka berättelser och angelägna budskap. Hur var det möjligt att väva så? Sedan dess har jag försökt förstå gobelängens dragningskraft, men fortfarande ruvar den på hemligheter. Den är både idé och hantverk, både bild och struktur. Men den är också något mer.

Ett reportage i en tidskrift för några år sedan erbjöd en ledtråd. Artikeln handlade egentligen om engelsk inredningsestetik men min blick fastnade på rubriken: Kontinuitet, personlighet, tröst. Något var viktigt med de orden. Kunde jag applicera dem på gobelängtekniken? Att ersätta ”tradition” och ”bevarande” med kontinuitet löste upp en knut av förpliktelser. Det personliga, som närvaro och beröring, var ett bejakande av de egna berättelserna och minnena. Och trösten, vad kan man säga om den? Tröst kan vara dramatisk befrielse och räddning, men också vardagens återseende av det välkända.

Mina gobelänger är, precis som den koptiska medaljongen, vävda med ull på en linvarp. Och ibland även med inslag av guld. Jag väver mina gobelänger nedifrån och upp för att tillåta dem att hänga i varpen, den stabila och pålitliga. Jag väver dem från rätsidan för jag vill se dem i ansiktet under den ständigt pågående konferensen om hur arbetet ska fortskrida. Jag väver inte för att rädda en konstform utan för att rädda mig själv – konstnärligt – från meningslöshet och känslan av att vara övergiven. Och jag kan faktiskt inte förmå mig att överge den konstform som ger mig kontinuitet och är min personliga tröst.